Jag var på dåligt humör redan innan det fanns anledning. Kompromisslösa människor bidrog till ännu sämre humör. Uppjagad lämnade jag arbetet vid två för en avtalad tid hos läkaren. Vi skulle prata skit. En knäppgök till bilförare bytte fil utan att se sig om med följd att jag fick tvärnita. Först blev jag förvånad, eller säg handlingsförlamad, för jag kom mig inte ens för att tuta. När förvåningen lagt sig påmindes jag om den ilska jag burit hela dagen. Mitt offer var funnet, här skall projicieras känslor. Nu var det krig! – hur krig nu kan utkämpas från en bil under rusningstid. Det var inga svårigheter att hinna ifatt för min antagonist vinglade fram bara några hundra meter framför. Jag tog in och la mig olovlig nära. Med foten beredd på en hastig inbromsning försökte jag hetsa människan att köra fortare. Jag insåg att det var lönlöst. Människan, det var en kvinna av frisyren att döma, kunde orimligen se mig för hennes backspeglar spretade åt alla möjliga håll utom de rätta. Men tutan fungerade. Jag tutade tills människan bytte fil, återigen utan att vrida på annat än ratten. Jag tror inte ens att hon var intresserad av att se sig om. Med en vrålande motor körde jag om medan jag kastade mördande blickar efter henne. Inte heller den här gången såg hon mig. Väl förbi slogs jag av insikten att rollerna var ombytta, det var plötsligt jag som var den lille nidingen till bilförare. Men det kändes befriande att få hämnas – oavsett om hon förstod vad som försegick.
Läkaren var en lyssnande person och tog mina besvär på allvar. En remiss skall skickas till specialist och inom en inte allt för lång tid hoppas jag få veta vad som plågar mig. Och ilskan är… ja, som den aldrig har existerat.
Den här veckan infaller fredagen redan i morgon. Halvdag på jobbet och sedan fyra dagars ledighet. Ibland är det underbart att vara tjänsteman med kontorstider.
